I mitt nästa liv ska jag bli man, om jag nu behöver bli en människa igen.

De kommer alltid lindrigt undan.

De som hävdar motsatsen blundar för helheten..

Eller är det bara jag som hamnat fel?

Kanske.

Jag är sjuk.

Vabbat sjuk.

Och jag var den som fick ta hand om sambon när han också blev sjuk?:-o

För snäll.

Jag är för snäll.

För samma pengar drog jag den kortaste stickan som vanligt.

...vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Det blev precis som jag ville fast den absolut sämsta versionen.

Vad eller vem är det som vill mig så illa att tillockmed mitt barn behöver lida?

Kan jag inte bara få vara ifred, jag klarar inte hur mycket som helst.

Vad eller vem tror att jag är så stark att prövningarna aldrig verkar ta slut, kan jag inte ens få samla krafterna och till vilken nytta utsätts jag?

Offerkoftan väger tungt, den sitter åt, som en extra hud smiter den åt kring varenda del av mig.

Hela jag lever i en lögn, med en lögnare som närmste man, fastnat i en ond cirkel och ser ingen utväg, bara andra smärtsamma omvägar till ett liv jag vill leva.

Kommer jag någonsin dit när jag egentligen bara vill försvinna...

Om jag bara såg ett mål så kunde jag ta mig dit, genväg, omväg eller vilken väg som helst men när allt jag ser är en geggig väg av seg sörja och mina ben sitter kedjade i boja, hur ska jag då lyckas?

Hade det gällt någon annan hade jag himlat med ögonen och tyckt att det är väl bara att ta tag i, skärp dig och sluta se dig som offer men när jag är den det gäller så vet jag att det inte alltid går.

Jag har försökt, tillockmed provat hjälp men hur långt kommer jag?

Ingenstans, allt som händer är att gropen som bildas av att stampa på samma ställe blir allt djupare.