Jag vill inte tro på karma.

Jag vill inte tro att jag varit en sådan hemsk människa för att få det straff jag lever i.

Ett liv, fast i en egenbyggd varggrop.

Försöka ro en båt med hål i där det egentligen bara går ut på att hålla den någorlunda flytande, fast på samma ställe.

Jag avskyr.

Önskar allt vore annorlunda, önskar det fanns en bra väg ur det hela.

Men det finns bara dåliga, hittar inte ens någon som är lite mindre dålig.

Det luktar illa.

Mitt liv stinker.

Mitt liv.

Vad har jag gjort?

Varför, hur kunde jag vara så naiv, hur kan jag vara så dum?

För det måste väl vara så, egen sits kan man väl inte skylla på andra?

Även om det är lättare.

Men nu är det såhär.

Och det suger.

Jag vet allvarligt talat inte vem som är dummast.

Troligen ingen, troligen båda.

Önskar det fanns ett facit.

Vad har jag egentligen att förlora?

Vad har jag egentligen att vinna?

Han är här, men ändå inte.

Jag är här, men ändå inte.

Så vad är skillnaden?

Egentligen.

Jag kanske blir den jag föraktar, eller är jag det redan?

Hatar den här jävla båten.

Vill bara hoppa i vattnet, simma så långt bort jag orkar.

Vill bara knäppa med fingrarna och försvinna,

vill bara vrida tillbaka tiden och göra allt ogjort.

Vill bara skrika rätt ut, vill bara sparka och slå,

gråta rätt ut och lida helt öppet, för en jävla gång vara ärlig mot mig själv.

Men istället drar jag mig undan.

Lider i tysthet.

Han vet hur han sårar men sätter sig själv först.

När får jag komma först?

När kommer tiden då jag får igen mer än det jag ger, kommer det någonsin?

Livet...

Vilket jävla skämt, ett dåligt jävla skämt.

Det är så jag vill spy.

Spy rätt ut.

Men istället behåller jag det inom mig och det smakar illa.

Riktigt jävla illa.