Känner mig så vansinnigt less.

Jag förstår inte hur jag orkar.

Måste verkligen vara något fel på mig.

Ett misstag är ett misstag, men hur tar man sig därifrån när rädslan är stor att även det blir ett misstag, bara av annan nyans.

Om man sprungit fel i en skog och inte hittar vägen tillbaka, man är vilse, vad gör man?

Fortsätter man framåt, någon gång måste ju något dyka upp, vänder man och tror sig gå tillbaka ungefär därifrån man kom, vänder man riktning och hoppas på det bästa?

Om skogen verkar vara oändlig åt alla håll, tjänar man på att gå överhuvudtaget och anpassar sig för ett liv i skogen för att inse faktum att man aldrig kommer komma därifrån.

Jag är i mitten av den oändliga skogen.

Inmålad i ett hörn.

Fastkedjad i tanken.

JAg är inte lycklig.

Minns inte när jag sist var det.

Glad kan jag känna mig, varm i hjärtat av kärlek men det är bara min son kan ge mig den känslan, men även där vilar en mörk skugga.

Han, min kärlek, är den anledning till att jag inte tar mig härifrån.

Jag bor med en idiot.

Det finns inga ord som kan beskriva vilken dålig människa han får mig till att bli.

Han är nedlåtande, han ger mig inget som helst stöd, han är anklagande och okänslig.

Han är respektlös, han saknar ansvarskänsla, han ljuger och han driver mig till vansinne.

Jag mår dåligt i i djupet, jag har älskat men det har försvunnit, kan inte ens ta orden i min mun.

Han finns i mitt liv bara för att han är mitt barns pappa, snart kommer en till.

Jag vill att mina barn ska ha någon att dela sin uppväxt med, hur den än blir.

Det är enda anledningen till att det finns ett barn till som min kropp skapar med dna av samma far.

Jag fattar inte hur jag håller ihop.

Trodde det var något fel på mig, gick till psykolog och efter sju gånger knöt hon ihop det och visade att allt, allt, allt hela tiden pekar emot förhållandet.

Fan, jag borde inte ens börjat prata med honom.

Jag mår dåligt, jag trivs inte, allt känns bara så jävla fel, han ger mig inget positivt, jag litar inte på honom, jag känner inget som helst förtoende, ingen reskpekt, hur ska jag kunna respektera någon som dagligen kör över mig och håller mig nere istället för lyfter upp mig.

Kanske jag kräver för mycket, det ligger inte i hans ansvar att få mig att må bra, men det ligger i hans ansvar att inte vara den som får mig att må dåligt.

Ibland känns det som han försöker driva mig till vansinne med flit.

Jag vill bara gråta, gör det inombords, det går i vågor men lyckliga toppar finns inte, det går ner i djupet och sedan kommer det upp till såpass nivå att allt känns neutralt, ett okej, det är det enda jag kan känna.

Vet att inte heller han är lycklig.

Men jag kan inte trolla, felen ligger hos honom, det är han, han, han, han som måste ta tag i sig själv, sluta dra ner mig för att han inte kan ta hand om sina problem och ta ansvar som den vuxna individen han borde vara.

Känns som jag bor i ett dårhus, ett dårhus där de som finns inte har mer kapacitet än en ettårings förstånd.

Jag blir lurad för att han kan tala, jag blir lurad för att han kan höra, jag blir lurad för att han har ålder som borde gett honom kunskap skapad av motgång och medgång men det är just lurad.

För inte pratar han om det som är viktigt, inte lyssnar han på det som spelar någon roll, inte kan han varken respektera eller använda sig av helt vanligt hyfs och förstånd.

Det har krupit fram så långsamt men jag tror jag gav upp någonstans för två-tre år sedan och tänkte att det inte kan bli värre.

Det blev det inte heller, fler saker dök inte upp, men det blev värre på det sätt att det inte blev värre.

Att vara en idiot en gång är en sak.

Att frostsätta vara en idiot är vansinne.

Att låta det fortgå även om problemet tagits upp så många gånger borde leda till ett stopp, antingen att idioten slutar vara en idiot eller att den som fortfarande har förståndet i någorlunda behåll sätter stopp och låter idioten få vara en idiot ifred, att sluta bli påverkad av det och göra sig fri.

Livet är väl för kort för att vantrivas, är det inte så?

Varför kan jag bara inte bara våga lämna?

Jo, för barnen.

Jag vågar inte.

Vågar inte.

Jag är för feg, men vad har jag egentligen att förslora?

Så mycket finns han inte där ändå men det lilla som finns är det som får mig runt, bara att han "är på väg" eller finns i ett annat rum får mig att inte känna mig helt övermäktig och att bara veta att OM jag flippar så finns det någon där som måste ta över.

Men varför måste det vara just han?

Han får mig bara att bli.. att vara... mitt sämsta jag.

Jag hatar mig själv, hur jag blivit, hur jag är.

Hur jag låtit han skapa mig, jag kan itne skylla på honom, han har inte tvingat mig men jag vet inte hur jag skulle göra än att bli den jag formas till i mitt hem?

Jag vill vara stöttande och trygg, jag vill vara kärleksfull och varm.

Men jag vill inte.

Jag vill inte ge det fina till honom, jag känner inte att han på något sätt förtjänar det, varför ge en fiende någonting?

För det är så jag känner, jag bor med en som motarbetar allt, en som gör tvärtom, sätter sig på tvären, glömmer, ljuger, minns inte, stökar ner både utanför och inuti mig, skapar ett kaos i det som förut var ett hav men nu är ett vattenglas, jag har reducerat vågorna eftersom jag blir sjösjuk men varför varför varför kan han bara inte sluta virvla runt i det lilla lilla glaset som nu finns, ska jag behöva byta glaset till en tesked?

Jag ger mindre och mindre, ju mindre jag släpper fram desto mindre kan bli skadat, eller hur?

Är det inte så?

Jag är så less, han tar från mig och ger åt andra.

Plockar bit för bit, han anser att han kan bjuda på det, men han fattar bara inte att det är inte HAN som ger något, han tar från mig för att ge bort.

Om han plockar ifrån sig och svälter ut sig själv, det kan jag inte påverka men låt mig vara, låt mina saker vara, jag har ingen som helst nytta av att bli bestulen.

Han sparar på det dock, så han har kraft att ta mer närhelst han känner att han behöver ge någon annan någonting.

Jag är så less.

Så vansinnigt less och jag hatar alldeles för mycket.

Jag hatar mig för den jag blivit, jag hatar att jag låtit det ske, jag hatar att jag låter det fortgå.

Ja, kan inte någon bara göra det åt mig så jag slipper.

Det händer olyckor hela tiden, det finns mängder med fel plats och fel tillfällen, det kryllar av dumma människor så jag ser inte problemet?

Konstigt att jag inte blöder till döds av alla skärvor som flyger runt som ett resultat av kastade stenar i ett glashus men inte en enda skärva träffar mig.

Eller?

Kanske jag redan är så dränerad att jag inte kan förlora mer.

Man får inte mer än vad man klarar av sägs det.

Jag undrar varför det känns som jag ska leva på gränsen till att ge upp hela tiden, vad är meningen med det?

Ja inte faan vet jag iallafall, finns säkert någon däruppe (därnere?) som hånflinar och ser nöjet i det hela men jag fattar iallafall inte poängen.

I mitt nästa liv ska jag bli man, om jag nu behöver bli en människa igen.

De kommer alltid lindrigt undan.

De som hävdar motsatsen blundar för helheten..

Eller är det bara jag som hamnat fel?

Kanske.

Jag är sjuk.

Vabbat sjuk.

Och jag var den som fick ta hand om sambon när han också blev sjuk?:-o

För snäll.

Jag är för snäll.

För samma pengar drog jag den kortaste stickan som vanligt.

...vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Det blev precis som jag ville fast den absolut sämsta versionen.

Vad eller vem är det som vill mig så illa att tillockmed mitt barn behöver lida?

Kan jag inte bara få vara ifred, jag klarar inte hur mycket som helst.

Vad eller vem tror att jag är så stark att prövningarna aldrig verkar ta slut, kan jag inte ens få samla krafterna och till vilken nytta utsätts jag?

Offerkoftan väger tungt, den sitter åt, som en extra hud smiter den åt kring varenda del av mig.

Hela jag lever i en lögn, med en lögnare som närmste man, fastnat i en ond cirkel och ser ingen utväg, bara andra smärtsamma omvägar till ett liv jag vill leva.

Kommer jag någonsin dit när jag egentligen bara vill försvinna...

Om jag bara såg ett mål så kunde jag ta mig dit, genväg, omväg eller vilken väg som helst men när allt jag ser är en geggig väg av seg sörja och mina ben sitter kedjade i boja, hur ska jag då lyckas?

Hade det gällt någon annan hade jag himlat med ögonen och tyckt att det är väl bara att ta tag i, skärp dig och sluta se dig som offer men när jag är den det gäller så vet jag att det inte alltid går.

Jag har försökt, tillockmed provat hjälp men hur långt kommer jag?

Ingenstans, allt som händer är att gropen som bildas av att stampa på samma ställe blir allt djupare.

Jag vill inte tro på karma.

Jag vill inte tro att jag varit en sådan hemsk människa för att få det straff jag lever i.

Ett liv, fast i en egenbyggd varggrop.

Försöka ro en båt med hål i där det egentligen bara går ut på att hålla den någorlunda flytande, fast på samma ställe.

Jag avskyr.

Önskar allt vore annorlunda, önskar det fanns en bra väg ur det hela.

Men det finns bara dåliga, hittar inte ens någon som är lite mindre dålig.

Det luktar illa.

Mitt liv stinker.

Mitt liv.

Vad har jag gjort?

Varför, hur kunde jag vara så naiv, hur kan jag vara så dum?

För det måste väl vara så, egen sits kan man väl inte skylla på andra?

Även om det är lättare.

Men nu är det såhär.

Och det suger.

Jag vet allvarligt talat inte vem som är dummast.

Troligen ingen, troligen båda.

Önskar det fanns ett facit.

Vad har jag egentligen att förlora?

Vad har jag egentligen att vinna?

Han är här, men ändå inte.

Jag är här, men ändå inte.

Så vad är skillnaden?

Egentligen.

Jag kanske blir den jag föraktar, eller är jag det redan?

Hatar den här jävla båten.

Vill bara hoppa i vattnet, simma så långt bort jag orkar.

Vill bara knäppa med fingrarna och försvinna,

vill bara vrida tillbaka tiden och göra allt ogjort.

Vill bara skrika rätt ut, vill bara sparka och slå,

gråta rätt ut och lida helt öppet, för en jävla gång vara ärlig mot mig själv.

Men istället drar jag mig undan.

Lider i tysthet.

Han vet hur han sårar men sätter sig själv först.

När får jag komma först?

När kommer tiden då jag får igen mer än det jag ger, kommer det någonsin?

Livet...

Vilket jävla skämt, ett dåligt jävla skämt.

Det är så jag vill spy.

Spy rätt ut.

Men istället behåller jag det inom mig och det smakar illa.

Riktigt jävla illa.